Jag kommer inspringande från den väldigt blöta, såkallade sommarvärmen. Med håret klistrat intill ansiktet känner jag mig som en dränkt katt, hjälplöst slängd i en pöl.

I hallen ställer jag mig och låter vattendropparna rinna av mig. Ner längs ryggen och i ansiktet. Viftar lite med tårna i mina dyngsura skor, och skrattar. Känner lycka. Om bara i några sekunder, så var det lycka.

Plötsligt märker jag ett bekant ljud ifrån teven som står på full volym i vardagsrummet. Ljudet känner jag igen, för en bisvärm har ju alla hört. 

-Har min kära far blivit galen? - Naturprogram i all ära, men allvarligt, en bisvärm??

Jag hör hur han plötsligt ryter till och jag ser hur han hötter med näven.

"Vad händer?!" Ropar jag och rusar in i vardagsrummet. Då jag inte mer än kastat en blick på skärmen klingar myntet ner i skålen. Dumburken visar en bild på gräs, en boll och ett tjugotals karlar i så gott som matchande kläder.

-"Fotboll??"

Jag tycker inte att fotboll är särskilt smickrande. Förutom de snygga vältränade killarna finns det ingenting med denna såkallade sport som attraherar mig. Inte de tjocka gubbarna i träningsoverall som står och skriker på sidlinjen med ketchup och saliv dinglandes från mungipan, eller den eviga kampen om det stackars bollen. Inte gör de mål heller. Och om det numera i tillägg till detta låter som om man gått vilse i en bikupa låter jag bli tittandet. 

Jag överlåter detta meningslösa till den som måtte tycka att faktumet att skrika på en TV låter som en vettig idé. 

Nej, fotboll är ingenting för mig. Har aldrig spelat (kan bero på rädsla för diverse bollar...) och aldrig tittat. 

Men mitt i alla fula tacklingar, alla matchokarlar och falska fall och tårar blommar det något unikt. Världen möts på en gemensam arena, där krig och orättvisa lämnas hemma på hatthyllan. De har kul (enligt egna åsikter) i ett seriöst sammanhang, och människans skönhet tittar fram. Gemenskap finns. Likaså accepterande och kämparglädje mellan olika kulturer och människor. 

Så bara för det stänger jag kakhålet, tar av mig hatten, och låter bikupan svärma omkring mig i gemenskapens tecken. Det finns hopp....

Tack!

-Inte bara jag som är rädd för bollar!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Folk kan skatta sig lyckliga för att jag är lättretad men inte särskilt hetlevrad.  Vad gör jag?  Odräglig fjortisskille med scooby-doo skägg visslar bredvid mig på bussen. Jag tittar åt hans håll och han tittar på mig. Flinar med plackbelagda ...

Önskar ibland att jag inte visste skillnaden mellan rätt och fel.  Att jag, varje gång jag fylldes till randen av hat och elaka ord bara hasplade ur mig dom.  Istället för att sitta tyst med händerna i knät och tänka på att det snart är över. Or...

När hatet ställs på sin spets kan jag se kärleken mycket tydligare.   I dag är det ett år sedan inälvorna slog knut i magen och hjärtat började pulsera i halsgropen.  Ett år sedan tårarna forsade medan jag försökte få kontakt med mina nära och ...

Eftersom bloggplatsen numera gjort det möjligt att blogga via mobilen så tänker jag ännu en gång försöka komma igång med bloggandet igen. Man kallar det bloggtorka. En blogg som torkat ut. En blogg som saknar innehållet av fuktiga texter. Eller...

Jaha, tänker ni igen och igen.  Jag har haft den största "bloggtorkan", som det kallas, sedan Ålesund brann men med diskvatten upp över armbågarna kryllade det av tankar igen. Tankar som för det mesta innefattade hur ont man får i ryggen av att dis...