I morgontimmarnas slumrande är drömmarna som mest har jag hört. 

Blandat med vad som känns som feber känns det ju som ett bra utgångsläge för bra drömmar. Och att känslorna från en dröm stannar kvar ett bra tag under dagen är också säkert.

...En skön och varm höstdag i vad som tycks kunna vara början på Oktober har vi packat vårat pick och pack och åkt från betongjungeln och ut i skogen. Vägen dit är lång och guppig, men så lycklig och trevlig som det bara är på film. 

På vägen möter vi upp en massa släkt och vänner som alla ansluter med glada miner, kramar och vänliga ord.

Väl framme tar vi på oss gummistövlar och traskar de många kilometrarna uppåt igenom växlande av våta mossiga stigar och torr ljung.Jag och våran älskade lagotto Sylvester i spetsen. De små kottarna på den torra skogsstigen knastrar när vi går och jag känner hur solen värmer igenom ulltröjan. Fåglarna kvittrar fortfarande och det luktar varm torr skog.

Tänker på om jag kanske skall ta med lite mossa hem till adventsljusstaken, men det får bli på vägen ner. 

Stugan här har vi besökt flera gånger och den står fortfarande omringad av björkar och små sjöar och den tar oss varmt emot. 

Morfar blev trött av den långa promenaden och sätter sig på  bänkarna en bit bort som vi byggde för många år sedan av stora stockar som stormen rivit ned. Men nu står de här. Högst funktionella. Bra grej, tänker jag, samtidigt som jag tänder upp i eldstaden mellan bänkarna. 

Jag sträcker på mig och tittar bort mot stugan. Där arbetar alla som myror med att skaka täcken så dunet flyger omkring. Små vita fjädrar som blänker i solljuset irrar omkring i luften. "Fint" säger morfar och tar av sig ryggsäcken och mössan. 

Sylvester hoppar omkring som en valp i ljungen och har hittat några roliga stenar att leka med. "Ska vi hämta vatten..?" frågar jag honom och han förstår direkt och sätter kursen mot bäcken.

Det är en ganska jobbig sträcka att ta sig fram. Från berget bakom stugan ilar små små bäckar av klart vatten som med tiden gjort berget halt och grönt. Jag tänker att jag borde tagit några andra skor men att jag likväl kan fortsätta nu när jag kommit såpass långt. Sorlet från människorna i stugan ebbar sakta ut medan jag tar mig fram på den svåra stigen. "Nu är det bara vi..." suckar jag och känner att det är precis vad jag behöver.

Plötsligt halkar jag till och landar på höften på det hala berget med ett duns och de tomma vattendunkarna jag har med mig glider ur mitt grepp och åker ner för bergsslänten. "Haha, där fick jag för att jag jinxade det, Sylvester!" Ropar jag och han tittar på mig med sina förstående ögon. Jag tar ett djupt andetag hasar mig fram till en liten fläck av ljung och mossa och ställer mig upp. Höften värker och vattendunkarna syns inte till härifrån. 

Vi är tvungna att gå en bra bit innan vi kommer till en skog där det går att ta sig ned.

Väl framme tycker jag att jag ser en sjö. En stor sjö som liksom ligger uppe i berget mellan träden och mossan. Detta kan jag inte minnas att jag sett förut.

Det krävs lite klättring för att komma upp till sjön och nu ser jag allting tydligt. En sjö som jag förut stod under. Sylvester tycker inte det är märkligt och klättrar upp den sista lilla biten. Här är bergen stora och runda och står sunt sjön som en kungakrona. Bredvid mig har Sylvester gått in i en liten grotta och jag hör hur han plaskar runt och en stund senare är allting tyst.

Jag känner mig lite orolig och går på den stora torra klippan och kikar in i grottan där han gått in och ser honom stå där helt dyngsur. "Vad gör du..!" "Kom hit". 

När jag vänder mig om känner jag ett svindlande sug i magen när ser en liten träbåt stå och guppa intill berget. I båten under något kapelliknade bygge med fönster ser jag tydligt konturen av en man. Mitt hjärta dunkar med en sådan kraft att jag kan höra slagen i öronen. Benen känns stela men jag går långsamt närmre. Mannen i båten är iförd ett gammalt regnställ och sydväst och ligger raklång med händerna knäppta på magen. Han har något konstigt föremål i händerna som tycks se ut som en kniv av något slag.

Jag står helt intill båten och känner lukten av tjära. I båten bredvid mannen kan jag skymta några böcker och en massa kartor utspridda över hela golvet. Allting ser gammalt och dammigt ut. Han kanske är död.

Plötsligt rycker han till och allting svartnar. Det enda jag kommer ihåg är hur hans knogar vitnade om föremålet i hans händer. "KOM!" ropar jag till Sylvester. Båten gungar kraftigt och jag hör en hes mansröst ropa "Hallå tjejen!"

När jag närmast hoppar nedför berget vi klättrade uppför hör jag hur mannen svär och kämpar med att ta sig ut ur båten. Nu är det slut tänker jag, men jag hör inte längre mannen. Bara mitt dunkande hjärta och ljudet av mina plöfsande gummistövar ekar i mitt huvud. 

Vägen hem är kort i denna farten och jag är genomsvettig när jag åter igen står framför stugan. Jag berättar skräckslagen och anfådd för de närvarande som i sin tur tycker illa om mitt civilcurage. Mannen kanske behövde hjälp.

Morfar drar fram en karta ur sin ryggsäck och pekar på kartan. "Var det här, kanske?"

Några av mina äldre kusiner tittar på varandra och börjar gå. 

Jag sätter mig ner mitt emot morfar och tittar på elden som nu har dött. Hur länge var jag borta...?

Men nu blir det inte tid för att spekulera. Det är dags för middag och långborden ställs ut utanför den lilla stugan. Maten skall värmas och brödet skall bakas. Hela tiden tänker jag på mannen i båten. Som jag i skräck lämnade och som kanske behövde hjälp. 

Snart hörs skratt från bergen och mina kusiner syns till. Den äldste av de tittar på mig med ett flin. "Var det denne skräckinjagande mördaren du menade..?" Jag tittar på mannen. Eller. Jag tittar på den unge mannen. Jag tittar på den unge karismatiska mannen. Jag tittar på den unge mannen som ler mot mig lite ursäktande men samtidigt väldigt fräckt. Fjärillarna fladdrar till i magen och jag tar händerna mot ansiktet. Han är lång och välbyggd. Riktigtnog iförd ett regnställ som ser ut att ha varit med om det mesta och en gammaldags fiskartröja. Han har lite konstiga tänder, skäggstubb och snaggat hår. Men jo, det var han från båten.

Och jo.. Fjärillsvingeslag i magen.. Det är Han. "Kaffe kanske?" Flinar Han.