Folk kan skatta sig lyckliga för att jag är lättretad men inte särskilt hetlevrad. 

Vad gör jag? 

Odräglig fjortisskille med scooby-doo skägg visslar bredvid mig på bussen. Jag tittar åt hans håll och han tittar på mig. Flinar med plackbelagda tänder och fortsätter vissla. 

A:  Jag visslar tillbaka.
B:  Jag skriker åt honom att sluta vissla.

Jag sitter som en packåsna med x antal väskor på happycap-platserna på vagnen. Det är varmt som fan och hundratals platser lediga. 
Plötsligt upptäcker jag att en flåsande, illaluktande tant utrustad med något som såg ut som en gasmask klämt över halva ansiktet står och blänger på mig. 

A: Jag flyttar på mig och mina hundratals väskor.
B: Jag ber tant hitta sin egen plats så jag kan vara happycapp i fred.

Två killar står vid Vallgraven i Göteborg vid midnatt och börjar slänga skräp i vattnet. 

A: Jag håller käft.
B: Jag skriker åt dom att de för helvete tappade nånting.
C: Jag dyker ut i vattnet och plockar upp skräpet för att sedan slänga det tillbaka på killarna.

Detta har hänt de senaste 24 timmarna och jag har snällt hållt käft men undrar såklart vilka följder det skulle få ifall jag hade kortare stubin och inga möjligheter att kontrollera mig.

Önskar ibland att jag inte visste skillnaden mellan rätt och fel. 
Att jag, varje gång jag fylldes till randen av hat och elaka ord bara hasplade ur mig dom. 
Istället för att sitta tyst med händerna i knät och tänka på att det snart är över.

Ordbajsa folk i ansiktet kanske. Med hela mitt vokabulär av svordomar.
Att jag vore så vårdslös att jag sket i folks reaktioner om jag bara skrek "jävla hora" rakt upp i ansiktet på dom. 
Att jag alltid sa vad jag tyckte och inte brydde mig om konsekvenserna. 
Att jag lät mig bli blind av raseriet. 
Att jag alltid gick omkring med en sax i fickan för att klippa sönder folks pälsjackor .
Och kanske en påse hundbajs att kleta i ansiktet på dreglande gubbar som tittar långt upp i ens korta kjol. Då snackar vi ordbajs. Eller bajsbajs..

Att jag var tuff, modig och dumdristig.
En som aldrig visar andra känslor än de häftigaste. 
Att säga åt folk att dra åt helvete varje gång jag kände så och sedan gotta mig i att helvetet måste bli större dag för dag så många som jag skickat dit.
Jag skulle bli djävulens högra hand. 
En diffus mix av hat och ilska som tillslut förvandlades till djävulen själv. Jag skulle hata alla. 
Tiggare, rika, invandrare, utvandrare, infödda. De som säger för mycket, de som säger för lite. De som ser annorlunda ut, de som är för lika.

Jag skulle ända upp som en eremit. En arg liten människa som spottar ut maten som vårdpersonalen omsorgsfullt gjort. Den som skriker "jävlar vilka hängpattar Agda där borta har". 
Den som ingen bryr sig om eftersom man själv förbannat allting man hållt kärt. Som vårdpersonalen "glömmer" att plocka upp på morgonen och den de råkar låsa inne om det skulle börja brinna... 

Nej. Kanske skulle satsa på nåt mellanläge.. Räcker väl förmodligen att ordbajsa här.

När hatet ställs på sin spets kan jag se kärleken mycket tydligare.

I dag är det ett år sedan inälvorna slog knut i magen och hjärtat började pulsera i halsgropen. 

Ett år sedan tårarna forsade medan jag försökte få kontakt med mina nära och kära i Oslo. 

Ett år sedan en dag förstördes, likaså tusentals oskyldiga människors liv. 

Ett år sedan EN man tog ungdomar och barns liv. 

Ett år sedan det värsta massmordet i Norges historia. 

Och särskilt idag råder en rädsla i mig. En rädsla jag tror ni kan relatera till. 

Var terrordådet på Utöya det första och sista av sin karaktär?

Eller väntar terroristens "bröder", som han kallar dem, i skuggan av hans berömmelse i väntan på en klarsignal?

"Mina bröder sitter där ute och följer detta noga - och planerar nya dåd. Det kan bli massmord på så många som 40 000 människor"  (källa)

Ur egna spekulationer dyker sedan nya frågor upp. 

Vad får en människa att tro att han/hon är mer värd än en annan människa, grundat på hudfärg och kultur?

Vad får en människa att döda en annan människa på grund av hudfärg och kultur?

Vad får en människa att tro att hans/hennes åsikter är mera värda en andras?

Vad får en människa att döda en annan människa på grund av dennes åsikter?

Om någon tycker sig ha något svar till dessa frågor. Please share. 

"Året som gått har lärt oss hur dyrbart livet är och hur skör livslinan är. Därför gäller det att ta vara på varje stund vi får tillsammans. Låt oss hedra de döda genom att glädja oss åt livet"  Jens Stoltenberg tidigare i dag. (Källa)

Eftersom bloggplatsen numera gjort det möjligt att blogga via mobilen så tänker jag ännu en gång försöka komma igång med bloggandet igen.
Man kallar det bloggtorka.
En blogg som torkat ut.
En blogg som saknar innehållet av fuktiga texter. Eller?
Jag vet inte med er men jag blir i alla fall inte särskilt fuktig av att läsa mina inlägg...

Jag skall tydligen passa mig för vad jag skriver, vilka jag skriver om.
Men en sak är säker. Varför skall jag plötsligt yttra mig i politiskt korrekta termer? Varför skall jag, i denna virtuella men samtidigt högst verkliga cybervärld, inte dela med mig av mina politiskt inkorrekta åsikter..?

Här kommer ni sällan skåda inlägg som handlar om dagens outfit om man säger så. Det får resten av landets intressanta modebloggerskor göra.

Detta är min sida. Politiskt korrekt eller inte. Om saker som gör mig irriterad. Saker som gör mig glad. Frågor jag vill ha svar på, och ett och annat vettigt eller mindre vettigt inlägg om min syn på saken.

Inläggen måste få komma spontant, naturligt. Så om det återigen blir frånvaro av fuktiga blogginlägg får ni titta runt på andra fuktframkallande sidor. Jag länkar i så fall till dessa.

I bibelns berättelse om Noahs Ark regnade det i 40 dagar och 40 nätter. En katastrof av just bibliska proportioner.
I Sverige kallar vi det sommar.

Önskar er alla en fuktig sommar.

Jaha, tänker ni igen och igen. 

Jag har haft den största "bloggtorkan", som det kallas, sedan Ålesund brann men med diskvatten upp över armbågarna kryllade det av tankar igen. Tankar som för det mesta innefattade hur ont man får i ryggen av att diska här, hur kylskåpet låter och hur jag inte kan eller kommer sluta störa mig (om än lite) på de ständiga fotbollsträningarna här utanför. 

Nåja. Medan jag själv skadar mig tarftligt ordentligt i axeln genom att dra på mig ett par för tighta jeans kanske jag skulle ta mig ett träningspass vid sidan om de galna fotbollsmänniskorna utanför. Morgonens alldeles för snabba ryck resulterade faktiskt i att jag hela dagen haft smärtor of doom i axeln. Stelopererad, nackspärr.. You name it. 

Men bluh. Första skoldagen på en månad väl avklarad kurade jag ner mig och min axel (resten av min kropp gick o gjorde vettiga saker) under arton lager diverse dammiga filtar i soffan. Med datorn nära till hands blev P3-guld något vettigt att kolla på. Trodde jag. 

Än en gång blev det bevisat. Såndära populärmusik, eller vad det nu är, passar tydligen inte mig. Framträdandena (Förutom First Aid Kit) var tröttsamma och det hela slutade med att jag somnade mitt emellan ett growlande tjejband och Salems någon fumlande programledande. Men HAHA (!) var det någon som såg Tove Styrkes reaktion när de gjorde hennes låt under allsångs-delen? Hon rynkade på näsan när tjejen sjöng falskt. Hahh.. Snorunge alltså. I Övrigt såg artisterna måttligt roade ut när de körde deras låtar. Varför? 

Var det dåligt? Var det tråkigt? Var det elakt/rasistisk/sexistiskt? Jag fattar inte.

Ja nej nu räcker det med sånthär. Tar min stela gamla kropp (och försöker påminna mig själv om att jag 22 och inte 122) och går ner till tvättstugan.

Sen blir det min för tillfället jämngamla Allan Karlsson som får underhålla mig resten av denna aftonen.

Piss out.

TORKADE ÄPPELSKIVOR

Skiva äpplen i lika stora skivor ( man behöver inte ta ut kärnorna osv)

Lägg på plåt i ugnen i 75 grader.

Låt ugnsluckan stå lite på glänt och låt äppelbitarna torka i ca 2-3 timmar. 

De är klara när det går att bryta dem. 

Går bra att förvara i glasburk. Dock tar de slut alldeles för fort. Portionen nedan är gjord på 4 äpplen, två plåtar.

NJUT! :)

"Jaha, ska hon blogga nu plötligt..." tänker ni, rynkar pannan och skummar vidare. 

Och med risk för oerhört tråkig läsning kan ni antingen fortsätta eller låta bli. 

Nu äre såhär att jag för första gången i mitt liv faktiskt tagit tag i att detoxa skroget. Har ätit en hel del mediciner i yngre dagar samt annat skräp på senare dagar. Även om jag äter genomsnittligt nyttigt så är det dags att de vad en detox kan göra för mig. 

Detta blir som en dagbok så länge jag håller ut (mål 7 dagar), och är lika mycket för mig själv som för er. Vill hålla lite koll på olika symtomer osv.

DAG 1 - Lördag 7:e Januari

Började dagen med ett glas varmt vatten med pressad citron samt en citronskiva i. MUMS säger jag. That's a keeper. Verkligen gott på morgonen. För mig som har haft problem med njurarna känns det verkligen bra att dricka detta. 

Frukost: Havregrynsgröt utan salt, med kardemumma. Banan, mandlar och ringlad honung på toppen, samt en kopp grönt te. (Kan ju tilläggas att jag t.o.m lyckades med det gröna teet. Jag bränner det aaalltid annars och då smakar det beskt.)

Lunch: Sallad med tomat och bönblandning. Olivolja, balsamico och lite salt o peppar på det.

Mellanmål: Här kom sötsuget OF DOOM. Laddade med flera kannor olika örtteer och bara drack och drack. Möh. Och morot. Mums :p

Middag: Fisksoppa med vitkål, charlottlök och vitlök. OCH saffran. 

Mellanmål: Filmsnacks blev i form av popcorn (som jag älskar över allt annat. Och så länge popcorn ingår i en diet/kur så kan jag hålla på ett bra tag ;)) 

Under dagen blev det en längre promenad till en hundrastgård med Sylvester och Karl. Sylvester träffade två andra hundar där och de i princip bara sprang och sprang i en timme. Haha. 

Tänkte en hel del på mat. Ost först och främst. 

Tror att om jag fick äta allting men ändå av slump bara åt gårdagens så skulle jag inte alls tänka så mycket på mat.

DAG 2 - Söndag 8:e Januari.

Vaknade med huvudvärk efter en ganska dålig natts sömn. Med hund på besök som vandrar runt och tuggar på ben hela natten blir sömnen något knapp. 

MEN. Jag vet inte om det är dieten/kuren eller hunden som gav mig huvudvärk. Kollade mig i spegeln efter lille kisserundan förut och min hy hade den jämnaste färgen EVAH. Det var sköj.

Nu har jag kommit så långt som till citronvattnet. Min favorit på morgonen :)

Ha det gött <3

I morgontimmarnas slumrande är drömmarna som mest har jag hört. 

Blandat med vad som känns som feber känns det ju som ett bra utgångsläge för bra drömmar. Och att känslorna från en dröm stannar kvar ett bra tag under dagen är också säkert.

...En skön och varm höstdag i vad som tycks kunna vara början på Oktober har vi packat vårat pick och pack och åkt från betongjungeln och ut i skogen. Vägen dit är lång och guppig, men så lycklig och trevlig som det bara är på film. 

På vägen möter vi upp en massa släkt och vänner som alla ansluter med glada miner, kramar och vänliga ord.

Väl framme tar vi på oss gummistövlar och traskar de många kilometrarna uppåt igenom växlande av våta mossiga stigar och torr ljung.Jag och våran älskade lagotto Sylvester i spetsen. De små kottarna på den torra skogsstigen knastrar när vi går och jag känner hur solen värmer igenom ulltröjan. Fåglarna kvittrar fortfarande och det luktar varm torr skog.

Tänker på om jag kanske skall ta med lite mossa hem till adventsljusstaken, men det får bli på vägen ner. 

Stugan här har vi besökt flera gånger och den står fortfarande omringad av björkar och små sjöar och den tar oss varmt emot. 

Morfar blev trött av den långa promenaden och sätter sig på  bänkarna en bit bort som vi byggde för många år sedan av stora stockar som stormen rivit ned. Men nu står de här. Högst funktionella. Bra grej, tänker jag, samtidigt som jag tänder upp i eldstaden mellan bänkarna. 

Jag sträcker på mig och tittar bort mot stugan. Där arbetar alla som myror med att skaka täcken så dunet flyger omkring. Små vita fjädrar som blänker i solljuset irrar omkring i luften. "Fint" säger morfar och tar av sig ryggsäcken och mössan. 

Sylvester hoppar omkring som en valp i ljungen och har hittat några roliga stenar att leka med. "Ska vi hämta vatten..?" frågar jag honom och han förstår direkt och sätter kursen mot bäcken.

Det är en ganska jobbig sträcka att ta sig fram. Från berget bakom stugan ilar små små bäckar av klart vatten som med tiden gjort berget halt och grönt. Jag tänker att jag borde tagit några andra skor men att jag likväl kan fortsätta nu när jag kommit såpass långt. Sorlet från människorna i stugan ebbar sakta ut medan jag tar mig fram på den svåra stigen. "Nu är det bara vi..." suckar jag och känner att det är precis vad jag behöver.

Plötsligt halkar jag till och landar på höften på det hala berget med ett duns och de tomma vattendunkarna jag har med mig glider ur mitt grepp och åker ner för bergsslänten. "Haha, där fick jag för att jag jinxade det, Sylvester!" Ropar jag och han tittar på mig med sina förstående ögon. Jag tar ett djupt andetag hasar mig fram till en liten fläck av ljung och mossa och ställer mig upp. Höften värker och vattendunkarna syns inte till härifrån. 

Vi är tvungna att gå en bra bit innan vi kommer till en skog där det går att ta sig ned.

Väl framme tycker jag att jag ser en sjö. En stor sjö som liksom ligger uppe i berget mellan träden och mossan. Detta kan jag inte minnas att jag sett förut.

Det krävs lite klättring för att komma upp till sjön och nu ser jag allting tydligt. En sjö som jag förut stod under. Sylvester tycker inte det är märkligt och klättrar upp den sista lilla biten. Här är bergen stora och runda och står sunt sjön som en kungakrona. Bredvid mig har Sylvester gått in i en liten grotta och jag hör hur han plaskar runt och en stund senare är allting tyst.

Jag känner mig lite orolig och går på den stora torra klippan och kikar in i grottan där han gått in och ser honom stå där helt dyngsur. "Vad gör du..!" "Kom hit". 

När jag vänder mig om känner jag ett svindlande sug i magen när ser en liten träbåt stå och guppa intill berget. I båten under något kapelliknade bygge med fönster ser jag tydligt konturen av en man. Mitt hjärta dunkar med en sådan kraft att jag kan höra slagen i öronen. Benen känns stela men jag går långsamt närmre. Mannen i båten är iförd ett gammalt regnställ och sydväst och ligger raklång med händerna knäppta på magen. Han har något konstigt föremål i händerna som tycks se ut som en kniv av något slag.

Jag står helt intill båten och känner lukten av tjära. I båten bredvid mannen kan jag skymta några böcker och en massa kartor utspridda över hela golvet. Allting ser gammalt och dammigt ut. Han kanske är död.

Plötsligt rycker han till och allting svartnar. Det enda jag kommer ihåg är hur hans knogar vitnade om föremålet i hans händer. "KOM!" ropar jag till Sylvester. Båten gungar kraftigt och jag hör en hes mansröst ropa "Hallå tjejen!"

När jag närmast hoppar nedför berget vi klättrade uppför hör jag hur mannen svär och kämpar med att ta sig ut ur båten. Nu är det slut tänker jag, men jag hör inte längre mannen. Bara mitt dunkande hjärta och ljudet av mina plöfsande gummistövar ekar i mitt huvud. 

Vägen hem är kort i denna farten och jag är genomsvettig när jag åter igen står framför stugan. Jag berättar skräckslagen och anfådd för de närvarande som i sin tur tycker illa om mitt civilcurage. Mannen kanske behövde hjälp.

Morfar drar fram en karta ur sin ryggsäck och pekar på kartan. "Var det här, kanske?"

Några av mina äldre kusiner tittar på varandra och börjar gå. 

Jag sätter mig ner mitt emot morfar och tittar på elden som nu har dött. Hur länge var jag borta...?

Men nu blir det inte tid för att spekulera. Det är dags för middag och långborden ställs ut utanför den lilla stugan. Maten skall värmas och brödet skall bakas. Hela tiden tänker jag på mannen i båten. Som jag i skräck lämnade och som kanske behövde hjälp. 

Snart hörs skratt från bergen och mina kusiner syns till. Den äldste av de tittar på mig med ett flin. "Var det denne skräckinjagande mördaren du menade..?" Jag tittar på mannen. Eller. Jag tittar på den unge mannen. Jag tittar på den unge karismatiska mannen. Jag tittar på den unge mannen som ler mot mig lite ursäktande men samtidigt väldigt fräckt. Fjärillarna fladdrar till i magen och jag tar händerna mot ansiktet. Han är lång och välbyggd. Riktigtnog iförd ett regnställ som ser ut att ha varit med om det mesta och en gammaldags fiskartröja. Han har lite konstiga tänder, skäggstubb och snaggat hår. Men jo, det var han från båten.

Och jo.. Fjärillsvingeslag i magen.. Det är Han. "Kaffe kanske?" Flinar Han.