Jaha, då var ännu en dag över och förbi. Borta likt myggbett man hade förra sommaren. Likt gamla pojkvänner... Gud vet vad de håller på med. Borta likt min barndom. Saker som bara finns kvar som minnen, som inte på något sätt kan ge en irl upplevelse rättvisa...  Blir lite sentimental här jag sitter ensam. Och för första gången på väldigt länge, njuter. Jag önskar jag kunde säga att jag njuter stillheten.. Eftersom det låter så idylliskt och vackert. Men jag njuter tyvärr inte någon stillhet. En random spellista från spotify jag knappt lyssnar på, är det jag njuter.  Blir sentimental när jag tittade på Sex And The City 2 (vilken jag inte rekommenderar för den som inte gillar SATC, tyvärr) och ser att själv de vackraste bland kvinnor, med hur mycket smink och "bra ljus" också blir gamla. Att tiden bara försvinner... Och hela tiden har vi så bråttom vidare. Eller i alla fall jag. Det är sällan jag kan sitta och njuta, fullständigt utan att fundera på vad som händer i morgon.  En ständig oro plågar mig. Alltid samma frågor... Att leva dagarna som om de vore de siste i ens liv. Det funkar ju inte. Man kan inte bara skita i allt en dag, eftersom de kommer i kapp en den nästa. 

Jag funderade på detta med att jag börjar må bättre när jag skulle bege mig in till stan förut, och bara sådär på vägen fixade en kopia på min nya sjukskrivning, och postade det. För några veckor sedan skulle det vara en hel dag's arbete. Bara att kopiera och skicka sjukskrivningen.  Och jag hade inte ens orkat fundera på att picknicka med underbara Sara och Angie. Och knappast att gå på SATC 2 med Linnea, och bara vandra rund efter det utan någon vidare plan.  Det jag försöker säga är att jag börjar känna igen mig själv igen. Jag känner hur energin kommer tillbaka till mig. Självklart i kombination med solen och lyckopillrena. Det känns så skönt att åter igen värdsätta saker och människor omkring mig.  Nu låter jag ju helt salig och som att allt är helt perfekt, men just i dag och i går har det verkligen varit väldigt bra. 

Känner att mitt inlägg är en smula osammanhängande, men jag hoppas ändå att budskapet når fram. Mina ögonlock är tunga, och min kropp dösig efter en hel dag med så många intryck. Jag känner mig som ett nyfött barn, eller en blind som har fått synen tillbaka... Är väl en bättre beskrivning.  Jag börjar se världen med nya ögon. Jag tror jag börjar fatta vitsen igen.... Och jag hoppas att det förblir såhär. 

FOTO: Karl, och mig på bilden. 

 

Sven

3 juni 2010 14:29

Vi borde ju ändå träffas snart... nån gång, för å prata om allt och inget. Hade vart trevligt ^^

 

Fönsterfluktaren över gatan

3 juni 2010 18:42

Jag tycker du är fantastisk och det är ännu mer fantastiskt att se dig glad, brun och levande igen. Sommaren kommer bli fabulous!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Folk kan skatta sig lyckliga för att jag är lättretad men inte särskilt hetlevrad.  Vad gör jag?  Odräglig fjortisskille med scooby-doo skägg visslar bredvid mig på bussen. Jag tittar åt hans håll och han tittar på mig. Flinar med plackbelagda ...

Önskar ibland att jag inte visste skillnaden mellan rätt och fel.  Att jag, varje gång jag fylldes till randen av hat och elaka ord bara hasplade ur mig dom.  Istället för att sitta tyst med händerna i knät och tänka på att det snart är över. Or...

När hatet ställs på sin spets kan jag se kärleken mycket tydligare.   I dag är det ett år sedan inälvorna slog knut i magen och hjärtat började pulsera i halsgropen.  Ett år sedan tårarna forsade medan jag försökte få kontakt med mina nära och ...

Eftersom bloggplatsen numera gjort det möjligt att blogga via mobilen så tänker jag ännu en gång försöka komma igång med bloggandet igen. Man kallar det bloggtorka. En blogg som torkat ut. En blogg som saknar innehållet av fuktiga texter. Eller...

Jaha, tänker ni igen och igen.  Jag har haft den största "bloggtorkan", som det kallas, sedan Ålesund brann men med diskvatten upp över armbågarna kryllade det av tankar igen. Tankar som för det mesta innefattade hur ont man får i ryggen av att dis...