När jag igår begav mig genom staden (aningen självmordsbenägen? neh..) aaalldeles för sent, var det inte många uppe.

Staden är vacker om natten... Tyst. Och jag kände mig trygg! Satte mig vid vallgraven då det var nästan 20 minuter tills min vagn skulle köra mig hem.. 

Tittade utöver det blickstilla vattnet. Några ölburkar flöt omkring. Det stank av urin.. Men jag satt ändå kvar.. Hade inget bättre för mig.

Efter en stund kom en man i 30-åren med bestämda steg mot mig. När han var kanske 4-5 meter ifrån mig stannade han, vände ryggen mot mig och pissade... Lääänge.. Jag spände ögonen i honom när han gick där ifrån och försökte förmedla att det var jävligt äckligt att pissa typ där jag satt. Han bara lyfte på axlarna och blickade tillbaka att "a man's gotta do what a man's gotta do.." 

Jag kunde ju inte låta bli att skratta. Så primitivt. Så naturligt för honom.. 

Han sprang iväg mot en spårvagn och försvann. 

Jag flyttade på mig.. Det luktade ju inte precis mindre urin där jag satt och ställde mig nära några invandrarkillar. (Det är ofta bäst så...) Satte upp ett tufft ansikte.. Då orkar ingen bry sig. 

Trodde jag! En väldans onykter liten gubbe med inslagen näsa vinglade mot mig och frågade om vägen till Backaplan. "Då måste du gå ditåt" pekade och förklarade jag. 

Jag kände hur gänget av invandrarkillar kollade mot oss och blev tysta.

"Ta't lugnt, jag klarar detta.. Han är ju helt borta.." Tänkte jag.

Den närgångna gubben kollade på mig som om han inte upptäckt mig förrän nu. 

"Ska du med?"

"Haha, nej tack.."

"Jo, är du hungrig? Jag bjur på middag.."

(Åh ja då så.. eller vaddå? Han hade ju inte ens ordentliga kläder på sig.. Vad skulle han servera? Småsten?)

"Nej tack.. Jag skall hem till min kille"

"Åh, har du en kille...? Det borde jag ju fattat.. Så fin som du e......."

tystnad

Han frågade lite om "min kille" och skrattade åt att han hette Karl. Han höll faktiskt på att garva ihjäl sig. Inte vet jag varför. 

Sen när min vagn kom sa jag åt gubben att gå till en annan hållplats. Han tog mig i armen och sa "Det var trevligt att träffa dig.. Hälsa gubben från mig!"

Som om vi känt varandra länge. 

Under hela tiden stod killarna bredvid mig, och verkade vara redo för lite vad som helst. En av de blinkade åt mig när jag gick på vagnen och bekräftade det jag känt.. Man är verkligen inte ensam. Jag tror det är viktigt att ta emot vad folk har att erbjuda. Det var ingen ont i varken pissaren eller fyllegubben.. Vad är man rädd för egentligen? Obekväma situationer...? Kanske...

Hoppas ni har haft en bra dag och att den fortsätter så.

Jag är hemma och gräver gropar, men tänkte att det nu får vara slut på det eländet. Skall idag se om jag kan få tag på lite planka att lägga över mina gropar igen, så att jag lättare kan gå över dem. 

//Yours Truly.

 

Cattis

20 oktober 2010 22:43

Visst var det?! Och lillskruttan förtjänade dem. Det gäller att passa på att skämma bort henne innan hon börjar förstå, haha!
Hon är helt fantastisk!

Ja men eller hur är dem söta?! Och hon visar mer än gärna upp dem! Stora fina framtänder i överkäken. Inga små riskorn inte!

Vad glad jag blev av detta blogginlägg förresten! Jag är en sådan människa som är rädd för allt och alla och har tappat hoppet om mänskligheten totalt efter alla sjuka händelser man hör om hela tiden! Skönt att höra att det finns lite trevligt folk där ute :)

http://mamace.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Folk kan skatta sig lyckliga för att jag är lättretad men inte särskilt hetlevrad.  Vad gör jag?  Odräglig fjortisskille med scooby-doo skägg visslar bredvid mig på bussen. Jag tittar åt hans håll och han tittar på mig. Flinar med plackbelagda ...

Önskar ibland att jag inte visste skillnaden mellan rätt och fel.  Att jag, varje gång jag fylldes till randen av hat och elaka ord bara hasplade ur mig dom.  Istället för att sitta tyst med händerna i knät och tänka på att det snart är över. Or...

När hatet ställs på sin spets kan jag se kärleken mycket tydligare.   I dag är det ett år sedan inälvorna slog knut i magen och hjärtat började pulsera i halsgropen.  Ett år sedan tårarna forsade medan jag försökte få kontakt med mina nära och ...

Eftersom bloggplatsen numera gjort det möjligt att blogga via mobilen så tänker jag ännu en gång försöka komma igång med bloggandet igen. Man kallar det bloggtorka. En blogg som torkat ut. En blogg som saknar innehållet av fuktiga texter. Eller...

Jaha, tänker ni igen och igen.  Jag har haft den största "bloggtorkan", som det kallas, sedan Ålesund brann men med diskvatten upp över armbågarna kryllade det av tankar igen. Tankar som för det mesta innefattade hur ont man får i ryggen av att dis...