"Oh shit she's a gold-diggah, just thought you should know niggah"

Lyssnar på min November-Survival-Kit-Spellista.

Den lär behövas. Redan nu. Snark.

Är sugen på att åka på Jamie Cullum konsert. Fast han spelar inte i närheten under hösten, så jag får väl åka någonstans. Blir nog bra ;D Kommer bli awesome. 

Jaja. Jag har inte skrivit om min nya kärlek här på bloggen, men det finns en. 

En liten vacker sak jag skaffade förra veckan..

Jo. Ännu en gerbil! En liten tjej till. Som jag så fint tänkte ha ihop med mina andra. 

jag har försökt efter alla konstens regler att få dem att gilla varandra, men jag får inte till det.

Mina är alldeles för ELAKA! Mot lilla bäbisen. 

Och det känns för dumt att skaffa en till bur och ännu en gerbil (eftersom de inte kan vara ensamma...) och det är ju inte ens säkert att de går ihop heller..! Så jag har bestämt att det bästa för Lilla My (hon heter så..) är att få åka tillbaka till sina syskon.

Så det är tanken att jag skall göra det nu. Men det tar imot så himla mycket!

Hon har liksom varit så himla tam och gosig och sovit i min tröja medan jag grejjat runt här hemma. 

Jaja.. Men så blir det. Det är bäst för henne... :(

   (lite svårt att ta kort i nacken... menmen.. här brukar hon sova ! ^^)

När jag igår begav mig genom staden (aningen självmordsbenägen? neh..) aaalldeles för sent, var det inte många uppe.

Staden är vacker om natten... Tyst. Och jag kände mig trygg! Satte mig vid vallgraven då det var nästan 20 minuter tills min vagn skulle köra mig hem.. 

Tittade utöver det blickstilla vattnet. Några ölburkar flöt omkring. Det stank av urin.. Men jag satt ändå kvar.. Hade inget bättre för mig.

Efter en stund kom en man i 30-åren med bestämda steg mot mig. När han var kanske 4-5 meter ifrån mig stannade han, vände ryggen mot mig och pissade... Lääänge.. Jag spände ögonen i honom när han gick där ifrån och försökte förmedla att det var jävligt äckligt att pissa typ där jag satt. Han bara lyfte på axlarna och blickade tillbaka att "a man's gotta do what a man's gotta do.." 

Jag kunde ju inte låta bli att skratta. Så primitivt. Så naturligt för honom.. 

Han sprang iväg mot en spårvagn och försvann. 

Jag flyttade på mig.. Det luktade ju inte precis mindre urin där jag satt och ställde mig nära några invandrarkillar. (Det är ofta bäst så...) Satte upp ett tufft ansikte.. Då orkar ingen bry sig. 

Trodde jag! En väldans onykter liten gubbe med inslagen näsa vinglade mot mig och frågade om vägen till Backaplan. "Då måste du gå ditåt" pekade och förklarade jag. 

Jag kände hur gänget av invandrarkillar kollade mot oss och blev tysta.

"Ta't lugnt, jag klarar detta.. Han är ju helt borta.." Tänkte jag.

Den närgångna gubben kollade på mig som om han inte upptäckt mig förrän nu. 

"Ska du med?"

"Haha, nej tack.."

"Jo, är du hungrig? Jag bjur på middag.."

(Åh ja då så.. eller vaddå? Han hade ju inte ens ordentliga kläder på sig.. Vad skulle han servera? Småsten?)

"Nej tack.. Jag skall hem till min kille"

"Åh, har du en kille...? Det borde jag ju fattat.. Så fin som du e......."

tystnad

Han frågade lite om "min kille" och skrattade åt att han hette Karl. Han höll faktiskt på att garva ihjäl sig. Inte vet jag varför. 

Sen när min vagn kom sa jag åt gubben att gå till en annan hållplats. Han tog mig i armen och sa "Det var trevligt att träffa dig.. Hälsa gubben från mig!"

Som om vi känt varandra länge. 

Under hela tiden stod killarna bredvid mig, och verkade vara redo för lite vad som helst. En av de blinkade åt mig när jag gick på vagnen och bekräftade det jag känt.. Man är verkligen inte ensam. Jag tror det är viktigt att ta emot vad folk har att erbjuda. Det var ingen ont i varken pissaren eller fyllegubben.. Vad är man rädd för egentligen? Obekväma situationer...? Kanske...

Hoppas ni har haft en bra dag och att den fortsätter så.

Jag är hemma och gräver gropar, men tänkte att det nu får vara slut på det eländet. Skall idag se om jag kan få tag på lite planka att lägga över mina gropar igen, så att jag lättare kan gå över dem. 

//Yours Truly.

Vet inte riktigt vad jag förväntar mig i ett läge som detta.

Hur fan vet man om man gör rätt när hela ens kropp värkar efter en viss människa...? Det är myycket sällan jag inte kan somna på kvällarna. Men här sitter jag. Tankspridd och... ensam.

Jag har aldrig riktigt varit ensam. Vet inte hur man gör.... 

Allt jag har sett fram emot. Ett liv tillsammans.. Och allt det innebär... Finns inte längre. Så mycket vi har gemensamt, så många upplevelser vi haft...

Alla stunder du suttit och hållit om mig när jag minst har förtjänat det.. 

Every time I look at you the world just melts away
All my troubles all my fears dissolve in your affections
You've seen me at my weakest but you take me as I am
And when I fall you offer me a softer place to land

You stay the course you hold the line you keep it all together
You're the one true thing I know I can believe in
You're all the things that I desire, you save me, you complete me
You're the one true thing I know I can believe

I get mad so easy but you give me room to breathe
No matter what I say or do 'cause you're to good to fight about it
Even when I have to push just to see how far you'll go
You wont stoop down to battle but you never turn to go

Your love is just the antidote when nothing else will cure me
There are times I cant decide when I cant tell up from down 
You make me feel less crazy when otherwise I'd drown
But you pick me up and brush me off and tell me I'm OK
Sometimes thats just what we need to get us through the day

(Sarah McLachlan - Push)