Var och varannan blogg det reklameras för här på bloggplatsen är en såkallad thiinspo-blogg eller någon form för ätstörningsblogg. 

Och.. Det känns sorgligt tycker jag. Att det numera är så "vanligt" med ätstörningar att man kan skriva om det öppet här. Det är ju en form för psyikisk störning i likhet med min egen, trots att jag i största mån är "normalstörd" och svajar mellan livsglädje och längtan efter att en meteor skall spränga hela jävla jorden. 

Tänkte egentligen skriva om ätstörningar, men tycker mer synd om mig själv nu för tiden, så det får bli lite snack om mig själv istället. Höhö.

Jaja. Det märks att hösten är här. Mina drömmar är lika förvirrande som verkligheten, och snart kan jag inte inte urskilja dessa två. Surrealismen har sitt grepp om mig, och jag hittar mig själv i en liten pöl på golvet.

                   Förstår inte. Hösten är vacker, färgsprakande, men min kropp har redan låtit löven falla. Alltid ett steg före. Vintern når mig, och mitt hjärta blir till is.

                 Frusen. Fast i tiden. Är detta allt?

Lusten att smita, lusten att försvinna dit ingen kan nå mig, dit ingen vet vart jag är. 

Kommer ihåg att någon sa "Du är så vuxen du. När jag var i din ålder funderade jag mest på meningen med livet, och var förvirrad över detta..."

Att jag visste meningen med livet, det är säkert. Och det är kärleken. Kärleken till människor omkring sig, kärlek till medmänniskor och den vackra planeten vi bor på. Ett leende, att göra någon glad, att komma framåt... Eller vara nöjd med stället man befinner sig på. 

Jag hade slagit rot. Så som jag och andra av min sort gärna gör. Hittat den jag tror att jag är och varit nöjd. 

                      Det är inget fel med att slå rot... men frågan "Är detta allt??" fortsätter att hemsöka mig. I drömmarna som i verkligheten.

I ekorrhjulet springer jag. Dag ut och dag in. Är för det mesta duktig. Går till skolan, äter mat, får tillräckligt med sömn och är oftast snäll mot mina medmänniskor. Jag är så duktig att jag inte ens kollar på tv. För att få mer tid. Tid som gör mig rastlös.

Är det så att om jag ändras så vill jag bara ha mer? Att det jag tidigare varit så nöjd med, inte längre passar mig? 

Att jag vill vidare, framåt..... Vem är jag då?

Det handlar inte om kärlek. Det handlar om vansinne. Det handlar om en hunger som aldrig slocknar. Om förändring. Om framgång, och om att göra fel för sedan att göra rätt.

Antar att det är detta som är livet. En ständig kamp för överlevnad... Som dock förändras med århundraden, fast som dock är lika jävla meningslös. 

Har sagt det förr och säger det igen.

Jag vill inte överleva - jag vill LEVA!

Time heals everything - And i'm still waiting.