(Eftersom detta inlägget dagligen läses av folk som söker hit från google tänkte jag lägga upp den igen...)

Jag är så illa tvungen att ta upp ämnet skönhetsideal. För jag är en av dem som verkligen tycker att man skall vara nöjd med sig själv oavsett, och sedan i nästa mening tänker att ”duh, vem fan är det...? Inte jag i alla fall!.....”

Det kommer ju inte som en chock att man (jag) blir sänkt VAR ENDA GÅNG man (jag) går förbi en bikini-affisch eller reklam på stan. Modellens platta mage bara skriker åt mig hur viktigt det är att se bra ut. Ergo – hur ful jag är utan kläder!

Dock vet jag inte vad det var för reklam. Eller om bikinin eller vad-det-nu-var var snygg.

Skönhetsidealen har ändrats otroligt mycket på några hundra år, och förr i tiden skulle kvinnorna gärna vara bleka, och ha fett på kroppen. Det var tecken på rikedom.... Att de kunde sitta inomhus hela dagarna, och inte behöva jobba i solen, och istället bara lapa i sig mat.

I dag är en blekfet kvinnokropp tecken på lathet, inget annat.

Felet ligger i att vårat levnadsätt inte har ändrats med skönhetsidealen. Vi sitter fortfarande inne hela dagarna (dock vill vi gärna ha lite färg) och lapar i oss mat... Och inte är vi rika för det.

Det är den jävla skönhetsidealen som har sprungit ikapp och ifrån oss.

En tjej idag med heltidsjobb och kanske en familj att ta hand om hinner ju inte ta hand om sin kropp så som dagens skönhetsideal kräver.

Det är bara ett fåtal av oss som verkligen har viljan och TIDEN att finslipa så på våran kropp.

 ...Framför mig har jag en bild på Adriana Lima som sitter i strandkanten. Jag försöker verkligen gå in i mig själv och fråga om jag verkligen tycker att hon är snygg.... Och MAN! Det ÄR hon! 

Jag har också en målning av Jacob Jordaens som pryds av en halvtjock, blek och inte alls smickrande kropp. Den formen funkar bara inte för mig. ( Inte heller med den spionerande slisk-gubben i mörkret längst till höger i bilden). 

Det jag försöker komma fram till är, om det enbart är samhället som skapar skönhetsidealen, eller om det är varje enkelt person? Om det är du och jag..?

Jag tror ju inte heller att man är 100 % nöjd med sig själv, oavsett om man förstorar brösten, eller bantar bort 2 eller 100 kg. Det kommer ju alltid att finnas något man inte är nöjd med. ...Tror jag, (Jag skall återkomma när jag gått ner mina önskade kilon. )

Och ju mer tid man lägger ned på sin kropp och sitt utseende, så blir man mer och mer medveten om sina (enligt sig själv) fel och brister.

Sedan jag gick upp i vikt, har jag endast tänkt på att jag måste gå ned igen. Och jag kommer ihåg att jag innan detta, fasade över diverse celluliter, och en lite fast rumpa. -Vilket jag numera nästan har glömt. First things first liksom.

Dock kommer jag ihåg att jag en gång har varit helt nöjd med mitt utseende. Jag tror jag var 7 år....

Nu låter det som att jag har superkomplex för min kropp, men det har jag nog inte. Jag är bara fångad i tidens lathet och ambitioner. Jag är ett barn av min tid, och jag skall göra det jag kan (med hjälp av kost och motion) för att få den kroppen jag vill ha. Jag bara undrar hur långt det skall gå.  ....Vad händer sen?

Jag hoppas att detta ändrar sig. Att det är som den gången jag var liten och ville börja spela dragspel, och endast spelade i några veckor. Att det är som den gången jag så gärna ville spela tvärflöjt (eftersom min bästa kompis gjorde det) men när musikläraren ringde, så låtsades jag som att han hade ringt fel. Att det är en fas, att det går över. Att det är något jag växer (helst krymper) ur. Som med så mycket annat jag tar på mig att göra.

Vi får väl se...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Folk kan skatta sig lyckliga för att jag är lättretad men inte särskilt hetlevrad.  Vad gör jag?  Odräglig fjortisskille med scooby-doo skägg visslar bredvid mig på bussen. Jag tittar åt hans håll och han tittar på mig. Flinar med plackbelagda ...

Önskar ibland att jag inte visste skillnaden mellan rätt och fel.  Att jag, varje gång jag fylldes till randen av hat och elaka ord bara hasplade ur mig dom.  Istället för att sitta tyst med händerna i knät och tänka på att det snart är över. Or...

När hatet ställs på sin spets kan jag se kärleken mycket tydligare.   I dag är det ett år sedan inälvorna slog knut i magen och hjärtat började pulsera i halsgropen.  Ett år sedan tårarna forsade medan jag försökte få kontakt med mina nära och ...

Eftersom bloggplatsen numera gjort det möjligt att blogga via mobilen så tänker jag ännu en gång försöka komma igång med bloggandet igen. Man kallar det bloggtorka. En blogg som torkat ut. En blogg som saknar innehållet av fuktiga texter. Eller...

Jaha, tänker ni igen och igen.  Jag har haft den största "bloggtorkan", som det kallas, sedan Ålesund brann men med diskvatten upp över armbågarna kryllade det av tankar igen. Tankar som för det mesta innefattade hur ont man får i ryggen av att dis...