Som ni läste förut så har jag lekt med mina djur idag. Alltså. De har sprungit runt på golvet.. Medan jag har suttit med dem. 

Plötsligt hör jag massa krafsande.. Som om nån hade fastnat någonstans. Och det var det! En av gerbilerna hade klättrat in igenom en perfekt hål i högtalaren och kom inte ut... (Förrän efter ett tag..)

Och gissa vad... När jag skulle sätta på musik så funkade inte högtalarna. HRMPFT!

Så... Here's what happened.

(Karl har varit här och förhört mig till tentan i morgon, och det kommer nog gå bra!.. Så han fick hjälpa mig lite..)

Efter timmar av plugg varvat med lek med smådjuren undrar jag nu vem i helskotta det är som egentligen bryr sig om oral microbiologi. Please tell me om det är nån som gör det. 

Jag skiter väl i om vissa av bakterierna i munnen är fakultivt anaeroba microfila eller dendrofila eller vad det nu var. Förhoppningsvis har ett och annat sjunkit in ändå. Svampar förmerar sig genom knoppning, medan bakterier delar sig exponentiellt, och virus faktiskt invaderar en värdcell och skickar in sitt elaka dna dit, vilket vilseleder cellen och gör att den producerar flera viruspartiklar! HERRGYD... Det är farligt att leva.

Nu tänkte jag allt veva ihop något vettigt med sojakorv.. För det är jag sugen på. Sen blir det väl lite mera plugg.. 

Men DETTA MÅSTE NI SE! 

Ni kanske har fått med er att jag är en sucker för kosnt och såntdär. Och HÄR får ni en tjej med TALANG. 

Själv satt jag med öppen mun under hela videon. Mycket mycket duktig!

I halvvaket tillstånd hör jag hur det ringer på dörren, men jag är verkligen inte kapabel att gå upp. Eller.. Om jag ville. Kunde jag? Jag ligger i sängen och kan inte röra en enda muskel...

Det ringer på dörren igen. Jag känner igen rösterna utanför och kommer ihåg att Pappa och hans Fru skulle komma på besök idag. Det ringer på igen. Jag hör hur de fnittrar och prasslar i papperspåsar..

I trötthetens dimma gick jag äntligen upp och välkomnade de in. Lite förbryllade över att jag fortfarande sov stegrade de in i hallen... Med ett stort paket.

Fågelburen och de vackra fåglarna jag så länge hade önskat mig hade de med sig som inflyttningspresent!! Och gissa om jag blev glad!

Det bästa av allt var att de kom överens med mina andra djur.. Kunde äta av samma mat utan att bråka osv.. Toppen!

Pappa går ut i köket och börjar göra i ordning lite frukost, medan jag ställer mig och diskar. Han berättade att han en gång hade haft fåglar som hade attackerat en tjej han tagit med hem. Vi fnittrade åt det ett tag..

Sedan hände något annat. Jag omslöts av en mörk dimma.. Svarta prickar täckte mina ögon, och jag föll ihop. Rasade tillbaka i tid och rum...

Vi var tillfångatagna. Jag och en massa barn jag inte kände tvingades jobba tills blodet började rinna i våra händer. Och inte ens då fick vi sluta. Den tunga luften av ånga och smuts fyllde våra lungor.. Och varje dag dog det någon. 

Ett hjälplöst litet barn som stannade till, och trots skriken från vakterna utbrast de i våldsamma hostningar tills de föll ihop och sakta gled av de tjocka, glödheta rören vi tvingades gå på tills sulorna i våra skor smälte bort och fastnade i öppna sår...

Hela tiden hade jag ett spädbarn med mig. En liten människa som jag älskade mest i hela världen. Jag vågade inte lämna henne en sekund, och försökte jobba effektivt ändå. 

Ånga omslöt mig och jag satt plötsligt i något sorts väntrum. Olika troféer prydde de stinkande och smutsiga mossgröna väggarna.

Jag tänkte att det var ute med mig. Nu skulle de släppa ut mig på de öppna ängarna och låta mig springa, för att använda mig som måltavla. Som så många innan...

En kortväxt knubbig liten man med yvig mustasch kom ut i rummet där jag satt och förklarade för mig med en liten hes röst att något ovanligt hade inträffat. Det hade kommit någon som ville... titta på mig. Sedan mumlade han något ofattbart om varför han kom just hit och någon om smutsigt och vidrigt. Han visade in mig i ett rum, stängde dörren och försvann med små snabba steg.

Rummet jag fördes till var täckt av tjock cigarrök som sved i ögonen.. Det lilla knyttet i min famn vred lite på sig och de två männen i rummet stirrade rakt på henne. Sedan på varandra. 

Solljuset sken in igenom glipor i de tjocka sammetsgardinerna framför fönstrena och i den tjocka luften såg det ut som guldigt glitter..

Av det lilla jag kunde se satt det en smal man bakom ett kraftigt skrivbord. Han var iförd en maläten kritstrecksrandig kostym, och det lilla mörka håret han hade kvar på huvudet var hastigt hämtat från den ena sidan till den andra. Han smuttade på ett glas som luktade starkt och var tydligt påverkad av innehållet.

På en stol i hörnet satt en välbyggd ung man iförd en skräddarsytt kostym. Över axlarna hängde det en snövit päls. Han hade kraftigt halvlångt hår och en hård min prydde hans annars vackra ansikte. När jag tittade på honom klämde han fram ett stelt leende. Hans knogar vitnade kring en silverfärgad käpp han prydligt lagt över knäna.

Han nickade åt den malätna mannen bakom skrivbordet, och denne reste på sig, rätade till sin kostym och gick mot mig. Han harklade sig några gånger. Hans smala vattniga ögon stirrade rakt in i mina och såg ut som att de försökte förmedla något. Ögonen svartnade av rädsla hos honom och jag kände hur hela hans kropp skakade framför mig. 

Jag stelnade till. Hjärtat glömde sin jämna bultande, och jag klämde hårt runt barnet i mina armar. Hon började gråta. Och själv kände jag hur något vått rann nedför mina egna kinder. Jag vaggade henne lite snabbt i min famn, men stirrade fortfarande rakt fram.

Båda männen stod nu bredvid mig. Och den stilige mannen nickade igen. Den andra satte sig åter igen bakom sitt skrivbord.

Den stiliga mannen var tydligen nöjd med det han såg. Nystat i min famn stirrade upp på mig och jag på henne... Det kommer bli bra, tänkte jag. Ingenting kan bli värre än detta stället. Och klämde fram ett litet leende.

Mannen pekade på det jag höll i händerna, och gav tecken till att jag skulle ge henne ifrån mig. Jag tog ett steg bakåt och skakade febrilt på huvudet. Sedan log han det vänligaste leendet man kan tänka sig och sa på bruten engelska "It's okay..." 

Jag blev så förbluffad att jag stod stilla och lät honom röra vid henne.

"Not good..." sa han plötsligt och jag kände hur min mage vred sig. Hans ansikte förvreds i en plågsam min. Han försökte dra henne till sig, men jag vägrade släppa taget. Jag tittade på den andra mannen men han stirrade nervöst åt ett annat håll. Fast besluten om att inte göra något.

Jag bad honom om att låta henne vara.. Sa att jag skulle göra vad som helst, men han skakade bara stelt på huvudet. Han fick tag i henne, och rev och slet. Jag vägrade släppa. Han stirrade på mig med arga, tomma ögon... Medan jag höll henne tog han ett fast tag runt hennes huvud och vred hårt och fort...

Min kropp fylldes av skräck. Jag kände hur mina kläder klibbade till min kropp och hur jag skakade av rädsla och förtvivlan.. Jag mådde illa. Ville kräkas.

Jag tvingade mina ögon att öppna sig och satte mig upp. Stirrade vilset omkring mig och började sakta andas igen.. Jag var ju hemma. I min egen säng.. Lättnaden spred sig i kroppen, men känslan av att förlora ett liv i mina armar är fortfarande kvar.

Ibland är det bara för verkligt. Som att jag har ett annat liv på natten...