"INGET SOM DRABBAR MIG...

Många tror att psykiska problem bara drabbar svaga och veka personer och är något som endast angår andra. Men tvärtom är det vanligare än många tror.

Enligt Världshälsoorganisationen WHO är psykisk ohälsa ett av de snabbast växande hoten mot folkhälsan i världen. Framför allt gäller det depressioner och ångestsjukdomar. Alltför många skäms och vill inte berätta om sin hälsa. Det är ganska förståeligt. I dagens Sverige kan var femte person inte tänka sig att bjuda hem en person som är psykiskt sjuk.   

En anledning till svårigheten att acceptera sjukdomsbegreppet är att personer med psykisk ohälsa sällan bär några yttre tecken på sin belägenhet. Utan rullstol, blindkäpp, bandage runt huvudet eller andra synliga attribut framstår de som vilken frisk individ som helst. Detta kan även gälla talet och uppträdandet i övrigt.  Skamsna gör många allt för att dölja sin situation.”   (http://www.hjarnkoll.org)

 Ni har kanske fått med er att jag har enligt sjukskrivningar en ”depressiv episod” som har pågått över en rätt lång tid. Och jag behöver skriva av mig lite.  Jag tror ju inte på detta. Att detta sjukdomsbegreppet är så allvarligt som det faktiskt är. Jag har hela tiden trott att ”att rycka upp sig” är den enda lösningen. Och guess what? JAG blev deprimerad! Så förbannat orättvist.

Men, truth being told, det känns rätt skönt att veta att anledningen till att jag ofta har haft och har problem med att komma upp ur sängen, ta tag i saker osv har en anledning! Att jag har en sjukdom. Som kan behandlas.

 
I början av denna perioden kom jag inte upp ur sängen och kunde varken ta mig till jobbet eller jobba. -När jag säger ”kommer inte upp ur sängen” menar jag att jag känner mig alldeles energilös och kan inte se någon anledning till att gå upp. Ofta grät jag på morgonen och kände mig värdelös.  Dels eftersom jag mådde som jag mådde, och dels eftersom jag kände mig så jävla svag som inte kunde ”rycka upp mig” och bara gå till jobbet. 

 Detta har hänt förut, flera gånger, och jag har aldrig riktigt tagit det på allvar. 

Detta som nu hände, i denna perioden, var att det plötsligt var fullständigt OMÖJLIGT att gå upp, eller att göra något över huvudtaget. Trots att jag trivdes jättebra med min provanställning och började känna mig duktig på mitt jobb, så hjälpte det inte ett dugg.  Skuldkänslorna växte för varje gång jag fick ringa och anmäla mig ”sjuk”. Min chef sa att han ”inte tyckte det var en anledning att vara hemma och sjuk”, vilket ju inte gjorde saken enklare. Han gjorde inte det minsta lilla för att hjälpa mig, och jag antar att han är en av dem (som jag) som inte förstår allvaret i att ha en psykisk sjukdom. 

Sedan blev faktumet att jag behövde hjälp och sjukskrivning ett faktum. Och jag sökte och fick snabb hjälp.  Dock vet jag inte om det har hjälpt mig så mycket, för själva processen med att jag har börjat må bättre har ju varit mig själv. Att jag gjort saker som jag tycker om (när jag känner för att göra något) och inte tagit på mig något ansvar osv.

Efter några veckors sjukskrivning mottog jag ett argt samtal från min chef där han uttryckte att han kunde riva mitt anställningsbevis om han ville, samt att vi skulle ta ett ordentligt snack när jag kom tillbaka.  Jag sa nästan ingenting under hela telefonsamtalet eftersom jag såklart blev väldigt ledsen och rädd. Med klumpen i halsen la vi på, och dagen efter kom uppsägningen på posten. -Jag förstår inte vad jag skulle gjort eller sagt annorlunda under samtalet, eller varför han över huvudtaget ringde och hotade mig, när han obviously redan hade bestämt sig.

Eftersom jag enbart hade provanställning kunde varken facket eller jag ändra hans beslut. Och jag tyckte väl innerst inne att han kunde återvända till blåkulla. 

-Detta reverserade ju min tillfriskningsprocess enormt. Och det kändes som att jag fick börja om i ruta ett, bakom målet, på rock bottom osv.  

För 10 dagar sedan träffade jag en läkare som började prata om medicinering, vilket jag ju själv hade funderat på, eftersom jag inte kände att jag klarade av att tillfriskna på egen hand.  Min sjukdom är ju inte bara jobbig för mig själv, utan för Karl och alla i min omgivning som jag till dels har försummat. Detta ber jag om ursäkt för, men antar att ni förstår. 

Nu är jag sjukskriven i 10 dagar till, och jag känner redan stressen. Vad händer sen? Kommer jag få jobb? KAN jag jobba? För egentligen känner jag att jag har mer än nog med att gå upp om morgonen och överleva dagen. Nej inte riktigt så illa, men ungefär.  Vad skall jag svara när den eventuella arbetsgivaren frågar vad jag har gjort under den senaste tiden? Han/hon kommer ju slänga mitt CV i soporna på direkten. 

Jaja. Nu har jag pratat av mig lite. Undrar om jag någon gång kommer känna mig helt lycklig och lugn igen. Jag hoppas det. 
Kram.

Kan också tillägga att utan mina vänner och familj hade allt detta inte varit värt det. Inte minst min sambo och älskling som jag skulle göra allt för. Du är anledningen till att jag orkar älskling. Tack för att du finns och för att du orkar.

 

nina

21 maj 2010 17:59

usch, jag blir så ledsen av att läsa sånt här, samtidigt som jag blir glad av att jag inte är ensam.
Har länge kännt att allt bara går emot mig och jag orkar inte ta tag i mig själv och börja från början om och om igen.
Det var typ 2 år sen jag mådde som sämst men nu känns det äntligen som det börjar försvinna och att jag orkar.
Tänk på allt fint du har och hur underbart bra DU är! Det är tyvärr bara du som kan göra något åt situationen, men med andras hjälp kan det bli mycket enklare :D
"det är i motvind draken flyger" Livet är för bra för att inte leva.....keep on det good work girl!

http://elinninaamanda.blogg.se

 

Sapfo

24 maj 2010 13:29

På sistone har min ångest gett sig tillkänna igen. Oron över hur livet kommer att se ut när jag börjar trappa ner på medicinen. Om jag ska börja studera igen. Då försöker jag tänka på mina vänner, de som älskar mig precis som jag är och inte för den de vill att jag ska vara. En dag i taget, för det är den enda matematiken min hjärna står ut med just nu.

http://manymen.blogg.se

 

Sara E Johansson

26 maj 2010 03:56

Det är tråkigt att så många arbetsgivare inte har förståelse för psykiska sjukdomar. Om du inte känner att du klarar av att jobba heltid när sjukskrivningen tar slut så är du kanske inte helt redo. Men var inte rädd för att testa. Ibland är vi bara rädda att misslyckas. Förstår att det inte är lätt. Jag har varit sjukskriven i några år till och från och har aldrig jobbat heltid så jag förstår din känsla. Vad kommer hända, kommer jag orka? Glöm inte att tänka på dig själv, allt annat kommer lösa sig :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Folk kan skatta sig lyckliga för att jag är lättretad men inte särskilt hetlevrad.  Vad gör jag?  Odräglig fjortisskille med scooby-doo skägg visslar bredvid mig på bussen. Jag tittar åt hans håll och han tittar på mig. Flinar med plackbelagda ...

Önskar ibland att jag inte visste skillnaden mellan rätt och fel.  Att jag, varje gång jag fylldes till randen av hat och elaka ord bara hasplade ur mig dom.  Istället för att sitta tyst med händerna i knät och tänka på att det snart är över. Or...

När hatet ställs på sin spets kan jag se kärleken mycket tydligare.   I dag är det ett år sedan inälvorna slog knut i magen och hjärtat började pulsera i halsgropen.  Ett år sedan tårarna forsade medan jag försökte få kontakt med mina nära och ...

Eftersom bloggplatsen numera gjort det möjligt att blogga via mobilen så tänker jag ännu en gång försöka komma igång med bloggandet igen. Man kallar det bloggtorka. En blogg som torkat ut. En blogg som saknar innehållet av fuktiga texter. Eller...

Jaha, tänker ni igen och igen.  Jag har haft den största "bloggtorkan", som det kallas, sedan Ålesund brann men med diskvatten upp över armbågarna kryllade det av tankar igen. Tankar som för det mesta innefattade hur ont man får i ryggen av att dis...