Sådär. Då har jag packat det sista jag behöver till att åka till Orust i kväll. Först skall jag på konsert (som förhoppningvis är jättebra) där bla.a syrran skall sjunga! Blir spännande. Sen i morgon skall jag följa med min pappa och sofia (pappas fru) och hämta så grisar! Det kan bli riktigt skoj! :)

Det jag försöker komma fram till är att jag inte kommer ha tillgång till dator och därmed inte blogga! Men jag lovar att skriva igen på söndag när jag kommer hem igen! :) 

Ha nu en trevlig helg alla! Kram!

"INGET SOM DRABBAR MIG...

Många tror att psykiska problem bara drabbar svaga och veka personer och är något som endast angår andra. Men tvärtom är det vanligare än många tror.

Enligt Världshälsoorganisationen WHO är psykisk ohälsa ett av de snabbast växande hoten mot folkhälsan i världen. Framför allt gäller det depressioner och ångestsjukdomar. Alltför många skäms och vill inte berätta om sin hälsa. Det är ganska förståeligt. I dagens Sverige kan var femte person inte tänka sig att bjuda hem en person som är psykiskt sjuk.   

En anledning till svårigheten att acceptera sjukdomsbegreppet är att personer med psykisk ohälsa sällan bär några yttre tecken på sin belägenhet. Utan rullstol, blindkäpp, bandage runt huvudet eller andra synliga attribut framstår de som vilken frisk individ som helst. Detta kan även gälla talet och uppträdandet i övrigt.  Skamsna gör många allt för att dölja sin situation.”   (http://www.hjarnkoll.org)

 Ni har kanske fått med er att jag har enligt sjukskrivningar en ”depressiv episod” som har pågått över en rätt lång tid. Och jag behöver skriva av mig lite.  Jag tror ju inte på detta. Att detta sjukdomsbegreppet är så allvarligt som det faktiskt är. Jag har hela tiden trott att ”att rycka upp sig” är den enda lösningen. Och guess what? JAG blev deprimerad! Så förbannat orättvist.

Men, truth being told, det känns rätt skönt att veta att anledningen till att jag ofta har haft och har problem med att komma upp ur sängen, ta tag i saker osv har en anledning! Att jag har en sjukdom. Som kan behandlas.

 
I början av denna perioden kom jag inte upp ur sängen och kunde varken ta mig till jobbet eller jobba. -När jag säger ”kommer inte upp ur sängen” menar jag att jag känner mig alldeles energilös och kan inte se någon anledning till att gå upp. Ofta grät jag på morgonen och kände mig värdelös.  Dels eftersom jag mådde som jag mådde, och dels eftersom jag kände mig så jävla svag som inte kunde ”rycka upp mig” och bara gå till jobbet. 

 Detta har hänt förut, flera gånger, och jag har aldrig riktigt tagit det på allvar. 

Detta som nu hände, i denna perioden, var att det plötsligt var fullständigt OMÖJLIGT att gå upp, eller att göra något över huvudtaget. Trots att jag trivdes jättebra med min provanställning och började känna mig duktig på mitt jobb, så hjälpte det inte ett dugg.  Skuldkänslorna växte för varje gång jag fick ringa och anmäla mig ”sjuk”. Min chef sa att han ”inte tyckte det var en anledning att vara hemma och sjuk”, vilket ju inte gjorde saken enklare. Han gjorde inte det minsta lilla för att hjälpa mig, och jag antar att han är en av dem (som jag) som inte förstår allvaret i att ha en psykisk sjukdom. 

Sedan blev faktumet att jag behövde hjälp och sjukskrivning ett faktum. Och jag sökte och fick snabb hjälp.  Dock vet jag inte om det har hjälpt mig så mycket, för själva processen med att jag har börjat må bättre har ju varit mig själv. Att jag gjort saker som jag tycker om (när jag känner för att göra något) och inte tagit på mig något ansvar osv.

Efter några veckors sjukskrivning mottog jag ett argt samtal från min chef där han uttryckte att han kunde riva mitt anställningsbevis om han ville, samt att vi skulle ta ett ordentligt snack när jag kom tillbaka.  Jag sa nästan ingenting under hela telefonsamtalet eftersom jag såklart blev väldigt ledsen och rädd. Med klumpen i halsen la vi på, och dagen efter kom uppsägningen på posten. -Jag förstår inte vad jag skulle gjort eller sagt annorlunda under samtalet, eller varför han över huvudtaget ringde och hotade mig, när han obviously redan hade bestämt sig.

Eftersom jag enbart hade provanställning kunde varken facket eller jag ändra hans beslut. Och jag tyckte väl innerst inne att han kunde återvända till blåkulla. 

-Detta reverserade ju min tillfriskningsprocess enormt. Och det kändes som att jag fick börja om i ruta ett, bakom målet, på rock bottom osv.  

För 10 dagar sedan träffade jag en läkare som började prata om medicinering, vilket jag ju själv hade funderat på, eftersom jag inte kände att jag klarade av att tillfriskna på egen hand.  Min sjukdom är ju inte bara jobbig för mig själv, utan för Karl och alla i min omgivning som jag till dels har försummat. Detta ber jag om ursäkt för, men antar att ni förstår. 

Nu är jag sjukskriven i 10 dagar till, och jag känner redan stressen. Vad händer sen? Kommer jag få jobb? KAN jag jobba? För egentligen känner jag att jag har mer än nog med att gå upp om morgonen och överleva dagen. Nej inte riktigt så illa, men ungefär.  Vad skall jag svara när den eventuella arbetsgivaren frågar vad jag har gjort under den senaste tiden? Han/hon kommer ju slänga mitt CV i soporna på direkten. 

Jaja. Nu har jag pratat av mig lite. Undrar om jag någon gång kommer känna mig helt lycklig och lugn igen. Jag hoppas det. 
Kram.

Kan också tillägga att utan mina vänner och familj hade allt detta inte varit värt det. Inte minst min sambo och älskling som jag skulle göra allt för. Du är anledningen till att jag orkar älskling. Tack för att du finns och för att du orkar.

Hörde denna dikten någon gång (på Norska) när jag gick låg/mellan-stadiet och har tyckt om den sedan dess. Den är skriven av ett Afrikanskt barn, och jag tycker att den är en bra tankeställare.  Som jag tidigare yttrat förstår jag inte rasism. Jag är inte emot/för rasism utan jag förstår inte begreppet. Jag tycker inte att det är någonting att diskutera.  Med att publicera denna dikten här, vill jag hellre inte skapa någon klyfta mellan "färgad" eller "inte färgad" utan ta bort begreppet. Det är ytterst irrelevant om en person är "färgad" eller "inte färgad".

Kram.

God morgon på er! Tänkte passa på att tacka för alla kommentarer! Det är superskoj att öppna bloggen och läsa. Mamma: Jag laddar upp lite bilder på saker jag har gjort senare idag eventuellt :) Pyssel osv.

I går var August här (egentligen på besök hos Karl, men jag kommer liksom med på köpet om jag är hemma). Jag fixade majskolvar, halloumi och en jättegod bönsallad. Lite som betalning för att jag fick hänga med xD. I den sjukt sköna värmen gick vi en lång promenad och tittade på vilket fantastiskt område vi bor i! 

På kvällen kollade vi på Crash. En fruktansvärt bra film tycker jag, som handlar om rasism mestadels. Så idag kära läsare, ska vi prata om rasism. Och jag skall fatta mig kort:

Jag förstår inte. Jag förstår inte ens om jag försöker. Hur någon kan döma en person utifrån personens hudfärg. Jag förstår inte hur någon kan tro sig ha rätt att döma en människa till döden (se "De vitas" historia, Hitler osv.) på grund av deras hudfärg. Jag förstår inte hur människan har blivit så jävla blind. Vad spelar hudfärg för roll?? Jag fattar inte. Jag fattar inte ens om jag försöker. Jag försöker formulera mig bra här, men jag kan liksom inte. En persons personlighet påverkas inte av hudfärg, utan snarare av vilken kultur han/hon är uppvuxen med. Och olika kulturer beror ju på vart man är uppvuxen. Och bara för att en person är "svart/färgat/mörkhyad/vit/gul/röd/blå/blablablablabla" kan man inte bara ANTA och TRO att den är på ett visst sätt. Nej fy fan. Jag fattar inte.

De som inte är överens med mig här, kan ta sig en titt i spegeln och fråga sig själva vem fan ni tror att ni är. 

Som sagt. Jag fattar inte. Hoppas ni håller med mig. 

Vi är ju fan likadana allihopa. Vi älskar, vi hatar, vi tror, vi sviker, vi äter, vi dricker, vi gråter, vi skrattar osv..........

Nej jag fattar inte.... Inte ens om jag försöker!

Kram!