När hatet ställs på sin spets kan jag se kärleken mycket tydligare.

I dag är det ett år sedan inälvorna slog knut i magen och hjärtat började pulsera i halsgropen. 

Ett år sedan tårarna forsade medan jag försökte få kontakt med mina nära och kära i Oslo. 

Ett år sedan en dag förstördes, likaså tusentals oskyldiga människors liv. 

Ett år sedan EN man tog ungdomar och barns liv. 

Ett år sedan det värsta massmordet i Norges historia. 

Och särskilt idag råder en rädsla i mig. En rädsla jag tror ni kan relatera till. 

Var terrordådet på Utöya det första och sista av sin karaktär?

Eller väntar terroristens "bröder", som han kallar dem, i skuggan av hans berömmelse i väntan på en klarsignal?

"Mina bröder sitter där ute och följer detta noga - och planerar nya dåd. Det kan bli massmord på så många som 40 000 människor"  (källa)

Ur egna spekulationer dyker sedan nya frågor upp. 

Vad får en människa att tro att han/hon är mer värd än en annan människa, grundat på hudfärg och kultur?

Vad får en människa att döda en annan människa på grund av hudfärg och kultur?

Vad får en människa att tro att hans/hennes åsikter är mera värda en andras?

Vad får en människa att döda en annan människa på grund av dennes åsikter?

Om någon tycker sig ha något svar till dessa frågor. Please share. 

"Året som gått har lärt oss hur dyrbart livet är och hur skör livslinan är. Därför gäller det att ta vara på varje stund vi får tillsammans. Låt oss hedra de döda genom att glädja oss åt livet"  Jens Stoltenberg tidigare i dag. (Källa)