Woohah.bloggar från karls iphone 4. En gång hade jag en pojkvän. Numera har jag en skitkul mobil att leka med när han e på toa xD Det var inte så lätt detta. Knasknas. Nu ska vi natta kudden :) kramar

Woohah.bloggar från karls iphone 4. En gång hade jag en pojkvän. Numera har jag en skitkul mobil att leka med när han e på toa xD Det var inte så lätt detta. Knasknas. Nu ska vi natta kudden :) kramar

HÄR är det mörkt! Alltså, for real. Om det inte vore för att jag fortfarande är trött i ögonen, skulle jag tro att det började närma sig läggdax! 

Sedan jag vaknade i morse har jag sorterat alla mina mail. Faktiskt. I hotmail. Lagt de i olika fack osv. Hittade massa mysiga mail från Karl, men även från kompisar man gjort "slut" med. Känns så himla sorgligt när man läser mailen. Man kanske skall ta av sig hatten och skicka ett mail och fråga hur läget är.. :)

Det är ju en ständig fråga som snurrar runt i huvudet på mig... En lyckad tjej = En rival. Ett tävlingsobjekt. Ett hat-objekt, ett objekt att snacka skit om. I Sverige, eller i alla fall de delar av världen jag är uppvuxen. 

Här är inte inte riktigt så coolt att vara "fan" av något. Att avguda något, att inspireras, beundra och vara förtjust i en annan tjejs utseende, stil, talanger, osv. Det är så viktigt för oss att vara bäst. Att se bäst ut, att veta bäst... Osv. Det är inte konstigt att kvinnors framgång står aningen stilla, när vi, istället för att backa upp varandra, stötta varandra, och säga "jävlar vad bra du är!" -Trampar ner varandra i skiten. Drar varandra i håret, som om det endast fanns plats för en av oss... Likt djur som håller på att drunkna, drar vi ner varandra under vattenytan. 

Jag är inte ens en smula bättre... Men jag tror att det är viktigt att tänka på. Tillsammans är vi stärkare, och kan uträtta mycket större saker, och det känns faktiskt rätt gött att släppa ner "garden" och erkänna att man faktiskt tycker om en person. 

Det hände mig senast här om dagen. En bloggerska här på bloggplatsen, vars blogg jag länge har läst, och JÄMFÖRT mig själv med. Kritiserat och tyckt illa om... Inte så hon har hört, men ändå. Jag ville bli som henne, och därför kunde inte hon få finnas. Flera gånger har jag läst hennes blogg och hittat mig själv i TOTALT gapskratt. Hon skriver HELT FANTASTISKT. Unikt, och det är roligt att läsa. Så jag bestämde mig för att skriva det till henne... Och tog det imot? JA! Jesus! 

Det jag var mest rädd för var ju att hon skulle tycka jag var dum... Fjantig. Men sen insåg jag... Det min mamma har försökt printa in i skallen på mig sedan jag var väldigt liten.

"Stora människor, är de som får andra att känna sig stora."

Ni hittar xecutes blogg HÄR :)

Tror inte jag är ensam här inne om att vara fördomsfull och jävligt kritisk... Come on! Vad hände med Girlpower? Heja oss!

Avslutar detta med min bästa vinkel ;) hahah.. not.