Nu sitter jag här igen, med en tandpetare mellan tänderna, och försöker få bort alla popcorn-skal som sitter kvar. Ni som provat vet att det inte är lätt.

Åt mycket popcorn medan jag kollade på "Frida". En film som följde med i Plaza-tidningen jag köpte innan semestern. Hade inga särskilda förväntningar, och ingen aning om vad den handlade om. Innan en tavla av Frida Kahlo dyker upp under startmenyn.

Haha. Jag blev SÅ glad. I love, love love.. Och nu blev jag så inspirerad att måla att jag har spritt ut en massa målargrejer över golvet i vardagsrummet. Karl jobbar sent i dag, så jag har golvet för mig själv!

Är fruktansvärt trött. Men kan inte räkna med att min inspiration är kvar i morgon! Got to get to work! ;) 

Många kramar. 

Frida Kahlos "Las Dos Fridas"

God morgon. Jag sa nyss: "Det är väl inte mitt ansvar att se till att du har frukost?" Ibland blir jag bara lite trött...

Innan man hunnit få upp ögonen så hör jag episk musik och anime-stön från teven, på högsta volymen. Man skulle då kunna tro att det är en porrfilm på gång... Av anime-karaktär. Men nej. Det är ett spel.. Och det låter väldigt porrigt. Söta tjejer i alldeles för korta kjolar, som har superkrafter som innebär att de kan spränga stora och äckliga monster i luften. Nåja... Så länge han inte tvingar mig att titta.

Inspirationen blir ju lite halvtaskig här på morgonen, när jag själv tänkte veva ihop något episkt... Notttt...

        Låg vaken en lite längre stund än vanligt igår, och funderade på kärlek. Vad är egentligen kärlek nu för tiden? Eller över huvudtaget...?

Det känns som att endast ett fåtal av oss verkligen hittar kärleken... Då man känner det i märg och ben att man gör vad som helst. - Bara för att tillbringa några minuter med sin bättre halvdel. Då man, trots gräl, fortfarande håller varandra i handen, och upplever, vad jag tycker känns som ovillkorlig kärlek...

Och om man nu inte har hittat denna personen, som man desperat försöker leta efter, så anses man vara olycklig. Eller inte "hel". Inte en del av "Normen.." Om man nu kan uttrycka det så. 

      Ibland tvingar man ju sig själv att stanna i ett förhållande där man varannan dag tänker mest "vad håller jag på med..?" Men säger åt sig själv att man i alla fall skall ge det en ärlig chans. För mig har det aldrig funkat. Ett litet spår av tvivel, en liten känsla av att något är fel, så brister förhållandet... Om inte på direkten, så dyker de dåliga känslorna upp igen.

       Det finns ingenting som heter "Det har gått för fort fram, jag behöver paus..". För om man är kär, och om allt är rätt, så vill man ju inget annat än att det skall gå fort fram... Eller tillbringa all sin vakna tid med denna personen.

Vi analyserar för mycket. Manipulerar oss själva att känna och tänka annorlunda.

Vi övertalar oss själva att stanna i ett förhållande med en person vi knappt känner, för att man så innerligt önskar att allt letande är över.

               För det är ju det man gör... Man letar tills man hittar. Eller inte hittar. Och mellan alla såkallade förhållanden som ju faktiskt betyder något för en, finns det ett ständigt letande. -Desperata försök att hitta en man skall dela, om inte hela, så i alla fall en god del av livet med.

Sedan finns det ju olika anledningar att tvinga förhållandet att rulla på, den ena mer absurd än den andra... Sex, pengar, vänner... Den vanligaste förmodligen att man inte tror att man kan klara sig själv... Så då slösar man hellre bort det ena livet man har, i ett destruktivt förhållande. 

   Senast här om dagen, ett uttalande efter en fråga som löd "är det inte jobbigt att ni bor så långt ifrån varandra?" -"Nej, då behöver vi inte prata så mycket, eller ses för mycket.."

     Just det förhållandet blir det antagligen inte så mycket ut av... Men jag blir chockerad när jag hör sånt. Okej att sex är kul, och att det är skönt att ha någon som bara är sin. Jag har ju också hållit på så... Men har kommit fram till att ärlighet inte bara rör det man säger och hur man är, utan vad man säger till sig själv. Hur jag ibland har försökt intala mig själv att "det är bara jag som överreagerar" eller "han har bara en dålig dag". Och ofta har jag inte ens känt dessa killarna, men ändå slösas bort MASSA tid med dem. Desperat, i hopp om att han skulle-kunna-vara den rätta. 

Vilket de ju inte varit.... Kärlek och attraktion är två väldigt olika saker. Och i dagens samhälle verkar vi ha svårt att skilja dem åt.

Jag säger inte att alla dagar med min Karl är som sockervadd. Sockersött, och att jag bara längtar tills jag skall bära hans barn, och få hålla hans hand över kyrkogolvet.

Lika mycket som jag längtar till detta, så är jag också livrädd. Men mitt i allt, får jag intala mig själv att det ju är omöjligt att veta om jag kommer älska honom lika mycket om 10 år... Vilket ju sätter grillar i huvudet på en. 

           Jag tänker ofta på detta, och insett att jag måste ta dagarna som de kommer. Jag kan omöjligt bestämma idag vad jag vill om 10-20 år. Så idag, och förmodligen i morgon, så älskar jag Karl över allt annat, och jag hoppas att det förblir så... Dag efter dag. 

Vi kan inte låta bli att leta lägenhet, för att jag kanske inte är kär i honom om 5 år. Vi kan inte låta bli att leva och vara lyckliga tillsammans, för att framtiden kanske innebär något helt annat. 

Vi måste agera utifrån det vi vet. (Inte det vi manipulerar oss själva att tycka och känna osv... Utan det vi vet.) Och jag vet att jag, att hela min kropp och allt jag är, vill tillbringa all min tid med min älskling, så länge jag förblir den samma som jag är idag. 

Du lurar ingen annan än dig själv.. Lev ditt liv, du har bara ett! 

-Du är din egen lyckas smed ;)